I en Konsumbutik nära mig...

Kan man tydligen hitta ett dansband...

Ett enmansdansband...

Med keyboard...

På skånska...

Det sugej att vaja jag...

Jepp...
It sucks to be me jight about now.

Jag kan inte säga "r".

Låter mer som [ae:j] eller nått... Nej jag var väl aldrig bra på att skriva fonetisk skrift heller då.

Men visst... Det är väl kanske inte det allra värsta.

Det gör ont.

Som faaan.

Inte hela tiden kanske men på väg ner och mellan "voltarentripparna" är det så lagom roligt att vara jag.

Börja från början kanske? Ok då...

Förra våren roade jag mig med ett antal halsbölder och halsflussar. Vid sista vändan och farbror doktorn tyckte han att det kanske kunde vara på sin plats att helt enkelt ta bort halsmandlarna. Vid det tillfället var jag ganska trött på att bli sjuk en gång i månaden så det tyckte jag lät som en bra idé.
Yeah right...
Med våra fina vårdköer tog det så lite drygt 6 månader för mig att få en tid till operation.
När papperna kom började jag fundera lite över det hela.
Är det verkligen nödvändigt nu? Jag har ju faktiskt inte varit sjuk på ett bra tag.
Vad gör egentligen mandlarna? Kommer det göra ont?
Bla bla bla...
Jag blev i alla fall inskriven. Trycktestad, blodsugen, utfrågad och hemskickad med tvättsvampar för att återvända för operation dagen efter. På fastande magen och skrubbad i sprit.
Så med ytterst fnasigt ansikte (för inte fick man smörja in sig med något efter spritskrubben), iförd knästrumpor och en ruskigt snygg nattskjorta går jag så för att möta min bödel.

Intressant hur alla som kommer och ska prata med mig, under tiden jag ligger och väntar på operation, måste klappa mig på handen som de precis har stuckit i med en fet nål och satt ett plaströr i...

Jag har aldrig blivit opererad eller sövd förr så jag låg mest och skrattade åt första halvan av narkosmedlet... Sen började det göra jävligt ont i armen och det hela kändes som en dålig fylla. Ni vet när man fått FÖR mycket och är på väg att däcka för att garanterat spy när man vaknar.

Sen tog operationen ungefär 2 sekunder.

Sen var man bakfull en dag. Med fingertutt, syrgasmask, rör i handen och klisterlappar med sladdar till maskiner som piper samtidigt som det snöade järnet utanför fönstret.
Farbror doktorn tyckte bakefter att det var rätt val att ta bort mandlarna, de hade tydligen inte varit särskilt snygga. Själv är jag dock fortfarande något tveksam.
Fick höra en massa skrämselpropaganda, bland annat från min egen rara bror, innan operationen medans en av min mors bekanta tyckte att "det känns som en taskig halsfluss men det går över".

Mhm... En jävligt bitchig halsfluss I shit you not.

Sjukskrivning i två veckor, en seriös laddning smärtstillande i "torpedformat" och enbart kallt och flytande i minst en vecka.
Nu har jag snart varit hemma en vecka och jag kan lugnt meddela att jag kommer att fortsätta med det kalla och flytande ett tag till även om smoothies, glass och nyponsoppa kan bli något tråkigt i längden...

Det gör ont att vara jag...

Jaha...

Och hur bra tycker du det går med det där bloggandet då Honey...?

Känns jävligt typiskt mig tyvärr...
Även om jag är jävligt imponerad över att jag faktiskt fortsatt så länge som jag gjort.
Mitt intresse kan ibland vara ytterst flyktigt.

Men intresset är inte förlorat... Det är bara så att tiden inte räcker till. Jag kan gå runt och formulera inlägg i huvudet men sen kommer de inte längre...
Det beror kanske på att jag vill sitta i fred och blogga och nu för tiden har jag inte så mycket tid för mig själv.
Tiden delas upp mellan pojkvän, jobb och hushållssysslor...
Det är inte heller en alldeles smärtfri omställning...
Från att vara ensam och jobba natt med mycket ledigt till att jobba dag och leka med pojkvän.

Eller är det bara jag?

Men helt ärligt...

Var fan tar tiden vägen?