Tänk vad det var en gång

Jag har precis suttit och raderat drafts från 2005...
Det här är en gammal blogg men tänk jag ser er nog, inte är ni många men jag ser er allt. Märkligt att när livet tar emot så sitter jag på min kammare och formulerar blogginlägg som aldrig skrivs och aldrig publiceras för rädslan finns där att obehöriga ska läsa sånt som de inte har med att göra.
Fast det är ju också konstigt, att söka tröst i en blogg som ingen (typ 5 då) läser.
Jag har inte berättat för min sambo att den här bloggen finns. Jag tror iofs inte han skulle ha några problem med det men tanken på att han en dag skulle sätta sig ner och läsa allt som jag skrivit här den skrämmer mig lite grann. Inte för att jag inte står för det för det gör jag, det som står här är en del av mitt liv.
Det här var mitt liv.
Nu är allting annorlunda, så blir det, det är oundvikligt.
Livet är jobbigt, det har det varit länge nu, och jag vet inte vart jag ska vända mig för att få tröst. Vem kan tala om för mig hur jag ska göra för att få vara lycklig? Hur länge ska jag behöva må så här? När ska min dåliga karma vända? Har jag över huvudtaget dålig karma eller är det bara meningen att det ska vara såhär? Är det inte meningen att jag ska ha det bättre?

Is this it?