Orättvist orättvist orättvist.

Hjälper det att gnälla...?

Inte ett skit.

Men jag har fan inte förtjänat detta.
Ja jag tycker synd om mig själv men jag försöker jobba på det.

Varför är det jag som ska behöva gå igenom dessa stadier av helvete?
Varför är det jag som ska sitta här ensam i skiten?
Jag har fan inte gjort annat än slagit volter på kommando för att försöka göra dig glad och lycklig för att jag ville vara med dig och du bara pissar på mig.
Jag väntar i månader på att du ska ta steget över det hinder som legat mellan oss, ett hinder som jag inte kunnat göra något åt, men du bara sket i det.
Denna enda sak som kanske kunde räddat oss.
För henne har du säkert redan fixat, men du kunde inte göra det för mig...

Varför var jag inte värd det...?

Varför var inte vi...?

Jag kikade lite bland mina gamla posteringar häromdan och kom då fram till att min blogg minsann varit lite rolig en gång i tiden.
Nu är den mest bara patetisk.
Liksom jag...

Något som dock underhåller lite är att folk envisas med att söka på "Natascha Peyre naken" och lik förbannat väljer de att klicka på länken till min lilla blogg som ALDRIG någonsin ens haft något som liknar en nakenbild på ovan nämnda lilla stycke...

Livet är tyvärr orättvist, säger kloka väninnan, det är bara något man måste vänja sig vid.
Ja det må så vara men det suger ändå.
Känslan av att inte förstå.
Att stå totalt maktlös.
Jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna detta...?
Det är orättvist.
I ett enda slag har jag stannat upp totalt och fallit handlöst ut i ingenting medans du bara har gått vidare.

Jag kan inte ta mig samman.
Jag kan inte gå och lägga mig i min egen säng utan sover på soffan under filt med tv:n på och dygnsrytmen är helt skev.
Jag kan inte äta utan att må illa alltså äter jag inte.
Jag har ingen som helst kontroll över någonting.
Jag kan inte få huvudet att sluta snurra.

Det finns så många frågor kvar som egentligen inte spelar någon som helst roll nu...



När slutade du älska mig?

När slutar det göra ont...?

Fabulous...
Jag kan inte betala hyran i tid den här månaden för jag var dum nog att lita på den jag delade mitt liv och mitt hem med.
Schnyggt...
Vad lär vi oss av detta månne?

Nog för att jag rent generellt tycker att människor är dumma, så även jag, så har jag varit korkad nog att tro gott om människor runt om mig.
Det tar alldeles för mycket tid och energi att gå runt och vara misstänksam.
Vad fick jag för detta...?

En fet smäll på käften.

Fy fan vad jag är patetisk...

Har åter igen sovit fullt påklädd med tv på och lampa tänd sittandes i soffan.

Att det kan göra så här jävla ont...

Fatta att jag vill göra dig illa. Jag vill att du ska vara lika ledsen som jag. Jag vill att du ska må lika jävla ruttet som jag gör. Känna dig lika jävla lurad och bedragen.

Jag skulle ju egentligen kunna ta och åka till jobbet, jag är ju ändå uppe...

Fortfarande...

Eller nä...

Huvudet är fan inte rätt påskruvat för någonting...

Det är första natten jag spenderar hemma på 4 dagar... Jag har bytt kära vänners soffa mot min egen...
Ett staplande steg...
Jag vet bara inte i vilken ände jag ska börja...

Jag kan fan inte hantera detta...

Varför ska jag behöva sitta här ledsen och ensam mitt i natten...?
Varför måste jag sova på soffan med tv:n på för att jag inte kan släcka och gå in och lägga mig ensam i min egen säng...?
Varför måste jag frysa hela tiden...?
Varför är det jag som sitter med skiten nu...?

På vilket jävla sätt har jag gjort mig förtjänt av detta...?

Kan någon svara mig på det?

Vad fan har jag gjort för att förtjäna att må så här jävla dåligt...?
Är det någon som kan svara mig på det...?

Jag kanske borde sluta innan jag kommit längre...?

Det här kan inte bli annat än patetiskt...