Jag saknar min mamma...

Häromdagen slank det ur mig... Jag ser mer av killen som arbetar i videobutiken än jag ser av min egen mamma och vi är varken ovänner eller bor särdeles långt ifrån varandra.
Jag skäms.

Min älskade mamma.

Varför kan jag inte ta mig i kragen och ens höra av mig till henne när jag vet att hon är ensam och inget hellre önskar än lite sällskap? Varför ska det vara så svårt?
Jag är sämst i världen på att höra av mig. (punkt)
Vänner jag inte hört av på länge messar och mailar och jag får inte tummen ur att svara. Jag har ingen annan att skylla än mig själv när de sen slutar höra av sig för att de inte får nått svar men jag klandrar dem inte för jag vet ju att det är mitt eget fel.

Men jag får inte ens tummen ur att höra av mig till dem som står mig närmst. Min kära bror och svägerska, min mor och min far.

Jag bråkade med pojken i helgen och i min vanmakt och förtvivlan kände jag bara att jag ville ha min mamma.
Min mamma som alltid finns där för mig, som älskar mig oavsett vad, som ger allt hon kan för mig.
Varför är det så svårt för mig att göra något som är så enkelt när jag vet att hon är ensam?
Hon ringde mig när jag satt på tåget på väg till jobbet och sa att hon saknade mig. Hon sa att hon älskade mig och jag fegade och svarade med "och jag dig också".

Jag är en usel dotter.

Inte för att det på något vis är bättre att försöka köpa sig ur något man gjort fel men en liten pakkekalender per post är startad. Om än något haltande eftersom jag inte kom på det och kunde skicka så hon hade det första lilla paketet till 1/12 men idag lades 4 små paket på brevlådan och 3 väntar på att skickas.
Ett litet paket dyrt kaffe, choklad, en god tvål, näsdukar med tomtar på...
Smått pyssel inslaget i brunt, svart och blått papper med x antal julfrimärken på hoppas nu finna sin väg till hennes brevlåda och förhoppningsvis visa att jag inte glömt henne helt.

Förlåt för att jag inte hör av mig.

Jag älskar dig mamma.