Livet är tyvärr orättvist, säger kloka väninnan, det är bara något man måste vänja sig vid.
Ja det må så vara men det suger ändå.
Känslan av att inte förstå.
Att stå totalt maktlös.
Jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna detta...?
Det är orättvist.
I ett enda slag har jag stannat upp totalt och fallit handlöst ut i ingenting medans du bara har gått vidare.
Jag kan inte ta mig samman.
Jag kan inte gå och lägga mig i min egen säng utan sover på soffan under filt med tv:n på och dygnsrytmen är helt skev.
Jag kan inte äta utan att må illa alltså äter jag inte.
Jag har ingen som helst kontroll över någonting.
Jag kan inte få huvudet att sluta snurra.
Det finns så många frågor kvar som egentligen inte spelar någon som helst roll nu...
När slutade du älska mig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
vatt där både med hyran å hela skiten, livet blir bättre än nånsin senare men klart att nu känns skiten sur men de ordnar sig, de gör ju alltid
fy fans jävla skit! du kommer att krya på dig om en vecka eller två, tills dess håll dig fast vid dina vänner och bekanta!
Jag känner verkligen med dig i din smärta. Har varit där du är med så mycket smärta i kroppen att man vet inte vart man ska gå någonstans. Låt det värka ut, håll dig nära dina kompisar och den dagen det har värkt klart så ser du klarare än någonsin på det som hänt. Och undrar hur du någonsin kunde falla för alla trick. Sedan kommer det en dag då du möter någon som verkligen förtjänar din kärlek. Inte med en gång, utan när du har gått igenom alla stadier, det har värk klart och du har blivit förbannad och sedan lugn igen.
Skicka en kommentar