De kommer plötsligt från ingenstans.
Det är så det känns.
Inom loppet av de senaste 2 timmarna har 3 olika pojkar anmält sitt intresse att dela min säng inatt (visst den ene på skoj i en kombination av alkohol och kelsjukhet så honom räknar vi inte) men så blir det inte. För någon av dem.
Jag piper om att livet är komplicerat när det är jag själv som fipplar till det.
Jag är kan inte bestämma mig, vet inte vad jag känner, är inte rak med vad jag vill och när någon är det så vet jag inte var jag ska ta vägen.
Vad är orsaken till att jag aldrig blir nöjd?
Har jag efter ett framtidslöst förhållande placerat mig själv på en piedestal (??) dit ingen kan nå?
Ska jag nöja mig?
Är svaret på funderingarna så enkelt att jag vägrar acceptera det just därför?
Är inte det faktum att jag ens ställer mig frågan "ska jag nöja mig?" svar nog eller har jag bara stängt av och vägrar känna för att jag bara ser felen?