den velande vålnaden...

Varför har jag så svårt för att fatta beslut?
I vissa situationer går det som en dans och det blir för det mesta ganska bra beslut och sen helt plötsligt bara så där har jag förvandlats till den velande vålnaden...
Vid tillfälle där andra har svårt att besluta sig kan jag utan att tveka ta kommandot och bestämma, men när det kommer till mig själv är det ibland svårt...
Beslutet som fattades var det rätta på många vis men ändå ångrar jag det, för oj oj oj vad jag ville ha honom... och det vill jag nog fortfarande...

Jag träffar just nu en pojke som är så snäll och rar och det är just därför jag tycker om honom... för att han är så snäll och rar... Vi kan kalla honom K...
K tycker väldigt mycket om mig... jag tror han tycker mer om mig än vad jag tycker om honom tyvärr. Kan det vara så att jag träffar honom i brist på annat bättre? Hemska tanke men tyvärr inte helt otänkbar. Vad säger det om mig?
K frågade mig häromdan om vi hade någon framtid? och eftersom att jag inte är helt säker blev det mycket jobbigt. Jag sa som det var, att jag tycker om honom och att jag gärna vill fortsätta träffa honom men att jag helt ärligt inte vet. Han verkar ok med det.
Jag har knappt varit singel i mitt liv så när jag väl blev det efter 9 års förhållande slog det nog lite slint i huvudet på mig... Det var inte många gånger jag åkte hem själv efter en kväll på stan. Jag står för det. Jag är stora flickan. Jag får leka hur mycket jag vill.
I lördags var en mycket trevlig afton i alkohol och goda vänners lag.
Vacker pojke J träffades. Oh my... Honey vill ha...
Försöker ivrigt predika att man ska ta vad man vill ha och var ruskigt skrämmande när att göra så också.
Åkte med i taxin långa vägen hem till J men hur mycket jag än ville så kunde jag inte stiga ur där. Ringde K i bilen och frågade om jag fick komma dit, så jag for med vändande taxin tillbaka mot staden igen.
Ett alldeles riktigt beslut på många sätt men ack vad jag ville ha J...

Jag har varit dum förr, gjort saker man inte ska när man är tillsammans med någon och det är så illa, det gör så ont. Jag kunde inte göra det mot K efter att samma morgon sagt att jag tycker om honom. Jag hade säkert kunna komma undan med det men sådant kommer alltid ut.
I taxin började tårarna trilla och när jag väl kom upp till K så grät jag som ett barn.
Varför det?
Grät jag för att jag ångrade beslut att inte följa med J eller för att jag inte är helt övertygad om att K är den rätte för mig?

Jag har så mycket bagage. Saker som fortfarande jagar mig... och så lider jag av den mycket välkända flickåkomman... överanalyserandets vansinne... Saker snurrar i mitt huvud till förbannelse, allt ska vändas, vridas och krängas ut och in.

Hur vet man när det inte är ett val längre?
Hur käns det när allt bara faller på plats?

Hur känns det att vara förälskad?