Eternal sunshine of the spotless mind

Det är nu över ett år sen det faktiskt tog slut.
Att det vid det laget redan varit över sedan länge förstod jag nog inte förrän långt efter.
Det hade varit dåligt så länge att jag redan omedvetet gått igenom uppbrottet, resten var bara "teknikaliteter".
Efter så lång tid tillsammans, fast ändå inte, hade jag förlorat modet och hoppet. Det var enklare att bara låta det vara och följa med. Jag gjorde det i tron att jag gjorde honom en tjänst, att jag var snäll mot honom för att han älskade mig. Så fungerar det aldrig.
Man är aldrig snäll i det läget.

Det hade varit vi så länge, våra namn var ett.

Att vi aldrig kom vidare kände tydligen bara jag och mina försök att tala om det slogs bort.
Jag gav upp, mina drömmar gick under, jag följde med strömmen som jag gjort så många gånger tidigare. Utan honom i närheten gick jag vidare och förändrades, jag blev någon annan, men när vi träffades var jag samma människa igen.

Fast ändå lite annorlunda.

Vi mådde båda dåligt, på vars ett håll.
Vi som hade varit vi så länge.
Vi som älskat varandra var ensamma.

Han fortsatte älska mig.

Jag gick vidare.
Jag hade inget mer att ge. Min kärlek till honom var slut.
Men vad fanns på andra sidan?
Ensamhet
Mod
Hopp
Ett liv utan honom...

Mitt liv med honom varade nästan ett decennium.
Jag är den jag är idag på grund av min historia, mina minnen, och han är en stor del av dem.

Jag har gått vidare. Jag saknar honom inte, men minnena jagar mig.

Skulle jag vilja vara utan dessa minnen och de upplevelser vi delat?
Kanske...

men vem skulle jag då vara nu?