Jag ber att få välkomna väninna A:s rara pojkvän S, som tydligen är en mycket frekvent gäst här. :)
S lyckades igår få mig att låta totalt barndesperat.
Tjusigt, man tackar...
Tur att det inte var något av raggintresse i närheten att skrämma bort för jag tror det uttalandet hade varit ganska effektivt.
Kakor i mängd och parti intogs på gräsmattan utanför A:s hem, ätande fortsatte sedan inomhus. När det så magen började säga stopp var det redan försent och denne var knökmätt.
"Så kommer man att gå härifrån och känna sig aningens gravid då" menade jag och syftade på min stoppade mage.
S tittar på mig och tycker "men A säger att du faktiskt vill ha en kula".
Det blir knäpptyst i rummet.
Inte för att vi var så hemskt många från början men nu vart alla med kollektivt spetsade öron åt mitt håll.
Det jag hinner få ut mig är "jo det vill jag". Där tar den pressade situationen över och samtalet har fortsatt åt annat håll och det kändes som jag sagt JAG VILL HA BARN NUUU!, vilket inte riktigt är hela sanningen men likväl en sanning.
Men det är väl bara att erkänna att den biologiska klockan kanske börjar göra sig påmind. Inte så att det stör, vad jag vet, men nog så att det finns en känsla någonstans som tycker *hhhmmm kanske det kanske...*
Jag vet för all del inte riktig hur det här kommer att te sig för det är inte så att jag känner just suget efter själva barnet (jag tar väl för givet att det kommer, kan bli lite besvärligt annars) utan just nu är jag märkligt nyfiken på att vara gravid.
Inte för att jag tror att det är någon dans på rosor men likväl.
Känslan är dock inte så ohyggligt stark att jag kommer att kasta mig om halsen på närmsta pojke och försöka bli gravid. Det får ju liksom vara någon speciell. Framför allt någon som man känner att man vill ha som far till sina barn.
Var man nu hittar dem...
Ja om det tvistar de lärde...
Anyway...
Tja som vanligt många rundor i huvudet och som sagt bara funderingar men igår lät jag mest desperat och det får jag väl å det bestämdaste mena på att jag INTE är.
Och därmed basta.
Så S... Hämnden kommer när du minst anar det...
lördag, juni 24, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Faster!!
Du kan komma hem till mig och leka gravid. Jag har många dockor vi kan stoppa innanför din tröja. Sen kan jag stå på dina fötter så dom blir lite platta och mkt trötta. Sen har jag en söt liten docksäng, mamma har nyligen målat den lila, som vi kan ha till bebisen.
Jag lovar att vara jättesnäll (dvs helt tokigt bussig *fniss*) om du kommer och barnvaktar mig.
Puss
Älskade Lilla Barnet
PS Pappa och mamma hjälpte mig vid tangenterna. DS
hi hi hi söta rara älskade lilla barnet... du är så söt snuttan.
puss på dig
Skicka en kommentar