Okänd olydnand...

Det ringde på dörren i tisdags...

natt klockan halv ett.

Det var grannen. Hon tyckte jag spelade för högt. Hon sa att det gjorde jag ofta.

Skämdes gjorde jag...
Sa förlåtförlåt och skruvade ner direkt.

Återigen det där med att jag väldigt gärna vill att folk ska tycka om mig.
På väg hem på torsdagsförmiddagen köpte jag så en bukett tulpaner som jag stoppade i en snygg påse (från Lafayette i Paris I might add) och hängde på hennes dörr vid halv två på eftermiddagen. Skrev även ett litet kort där jag bad så hemskt mycket om ursäkt för att jag stört henne och önskade att hon upplyst mig förr.
När jag skulle gå till jobbet på kvällen hade hon fortfarande inte tagit in påsen klockan halv nio, men det var någon som hade pillat på kortet kunde jag konstatera.
Här satte mina tankefnurror lite fart.

Har hon inte varit hemma och _inte_kunnat_ ta in blommorna?
Fair...

Är hon tjurig och _vill_bara_inte_ ta in dem?
Trams...

Tänker hon strimla dem i små spagettibitar och prega ner dem i min brevlåda när jag minst anar det?
Spooky...

Nåväl, när jag kom hem nästa morgon hängde de inte på dörren längre.
Och de låg heller inte på min dörrmatta så jag hoppas hon har tagit in dem och accepterat min ursäkt.

Men jag önskar verkligen hon hade upplyst mig tidigare. Inte för att det ska gå så långt att man behöver klaga men det är ju svårt för mig att veta när det är FÖR högt om ingen talar om för mig att det är det. Jag lever ju mitt liv på andra tider och tycker om att ha musiken på när jag pysslar här hemma.

För att inte tala om att det är så ohyggligt larvigt att gå omkring och reta sig på något och inte säga till eller försöka göra något åt det.

Återigen...

Sorry.