Varför jagar jag förändring så förtvivlat?

Jag har fått besked om jobben. Båda två. Men eftersom jag ligger så fanatiskt efter med mitt bloggande så har jag svårt för att hinna formulera mig så jag kan uttrycka det med någon reda.

Jobbet som inte var på min avdelning fick jag inte.
Det gick till en pojke som arbetar i min avdelning. Jag tror nog att det blir bra men samtidigt tror jag nog att jag kanske har lite bättre förkunskaper.
Managern som skulle anställa menade att han hade gått igenom alla ansökningar och att det gått till någon annan, jag fick inte ens komma till samtal.
Managern som skulle anställa har barn med min manager och min manager kommer inte att ersätta pojken med någon annan utan kommer att lägga de pengarna på annat och det skvallrar ju om att de har talat med varandra och kommit överens.
Nåväl...

Dagstjänsten i min egen avdelning har jag fått. Det handlar bara om att de ska finna någon som kan ta min plats.
Min kollega som det var bestämt skulle gå upp på dagen före mig har tydligen ändrat sig alldeles. Jag har inte haft möjlighet att tala med honom men jag har en aning om att han ar kollrat bort sin hjärna i nån internetdate från Marocko. Det där kan enbart gå åt skogen, ledsen att säga det men tyvärr.
En kille från min gamla arbetsplats har sökt mitt gamla jobb och visst är han snäll och rar men tacka gud att jag inte ska jobba med honom. Jag tror tyvärr inte han kommer att fungera smärtfritt med teamet. Han tror att han har massor att säga till om men det kommer han inte att ha här och jag tror tyvärr att det kommer att göra att de andra tar avstånd från honom. Men vad vet jag?
Jag vet dock att de har erbjudit honom 600kr mer i månadslön än de gjorde med mig när jag började och han har INTE mer erfarenhet än jag. Vilket då får mig att funder på vad jag kommer att bli erbjuden när jag nu ska upp på dagen och om jag bara ska le och ta emot eller om jag ska prova på att förhandla?
Jag har aldrig löneförhandlat i mitt liv och har inte en aning om vad jag ska säga eller inte. Vad som skulle kunna vara en rimlig lön för mig att begära...
Gaaahhh....

Samtidigt går jag runt och känner att jag kommer att sakna natten. Lugn och ro. Inga managers som jagar eller telefoner som ringer oavbrutet. Mer (lite iaf) pengar, mer ledigt och ett team som jag känner och trivs med.
Varför vill jag ge upp allt detta? Är jag inte nöjd? Vad är det jag söker?

Det kommer ju onekligen att leda till att jag måste bli bättre på att gå och lägga mig ensam.

Det är dock lättare att fylla tomheten på dagen än på natten.