Varning! Nedan stående text innehåller nålar och en del osmakligheter...

Jag hatar att vara så pass sjuk att det är upp till någon annan om jag ska må bra eller inte. Med det menar jag då att vara så sjuk att det krävs en läkare som bestämmer om jag ska få medicin eller inte. Jag hade tårar i ögonen redan när jag talade i telefon med kvinnan på vårdcentralen. Känner mig bara så utsatt. Nu tyckte hon ju då att jag borde åka till akuten för hon hade ingen tid förrän vid 14-tiden.

-Har du någon som kan hjälpa dig?
-Öh nej...
-Men sätt dig då i en taxi och åk upp till ÖronNäsaHalsAkuten.
-Mhm...

Taxi?
Det finns det ju då inte pengar till såhär 4 dagar före lön så det bidde buss.
Väl där gick det förvånansvärt fort att få träffa farbror doktorn, som i det här fallet inte var en farbror doktorn utan råkade vara unga mannen doktorn.
Man känner sig ju så härligt fräsch i sådana situationer...

-Bla bla bla förkyld bla tappa rösten bla ont bla göra mig frisk?
-Gapa!
-Aaahhhäähhhh...
-Du har halsfluss...

Inte för att det är så hemskt upplyftande men det betyder iaf penicillin vilket betyder att jag inte behöver vara sjuk så attan länge till. Jag hann tänka dessa "positiva" tankar i ungefär 2 sekunder tills unga mannen doktorn kläckte ur sig:

-... och så har du en halsböld...
-huh?
-... som jag för säkerhets skull ska sticka bara för att se om det är var i den.

Nålar...
I min hals...
Nu är jag inte direkt nålrädd men det betyder ju då inte att jag uppskattar att bli stucken, speciellt inte i halsen.

Behöver jag säga att jag grät? Ett par sånadär detärsyndommig tårar.
Jag kan ju lugnt upplysa att det var förbannat obehagligt att vara totalbedövad i halsen när man är helt igensvullen.
Inte var det så förbannat roligt att bli stucken heller men det var faktiskt inte så farligt.
Det betyder ju då INTE att jag frivilligt skulle göra om det...
Gick så därifrån, aningens spak, med två recept på penicillin och smärtstillande för att åka hem och dö i soffan.
Man har ont i halsen och seriöst svårt att svälja och vad får man?
Historiens största penicillintabletter, 3 om dagen gapa och svälj.
När bedövningen släppte hade jag fan ont överallt, det var smärtsamt att ha ögonen öppna. Nu har det rätat ut sig en aning men tanken på att äta är ändå inte direkt upphetsande.

Nog för att jag e sjuk men det suraste i hela den här historien är att jag ju skulle gå och se Depeche Mode i Parken i morgon men jag vete fan om jag orkar... Vad ska jag nu göra med biljetten som jag köpt någon gång i november? Visst jag kan proppa mig full på piller och åka dit på pin kiv men det känns samtidigt lite som att utmana ödet...

*tjurig men på bättringsvägen*