Förrvirrade, hårda och förtvivlade ord har de senaste dagarna gett utlopp för den ilska, vanmakt och uppgivenhet som kommit över mig.
Önskar att jag kunde blogga mer om det för att få det ur mig men jag vet inte hur jag ska uttrycka det.
Mina nära och kära har de senaste dagarna hållit mig under tät uppvaktning för uppmuntrande tillrop och mottagande av irritation och bitterhet. Tack.
Om morgonen valsar Elliotts #2 mig lugn och strumporna med får på, som jag köpt i Nya Zealand, värmer mina fötter under täcket.
Honey är trött men börjar bli lugn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
svårt att kommentera när man inte vet något om vad som hänt!
Skicka en kommentar