Jag vill inte...

Bortsett från det faktum att jag har lite ont i håret har jag också mystiskt ont i hjärtat idag*.
Jag och min vapendragare från Uppsala gick ut och svingade våra ben.

Vi hade kul som fan...

Ända tills...

Han dök upp.

En liten pojkvasker som jag i ett ögonblick av seriös sinnesförvirring dateat ungefär 3 gånger för ett och ett halvt år sen.
Jag var då ganska nysinglad men fann mig ändå ganska snabbt och tyckte:
-Vi ska inte leka mer.
Det hade pojken lite svårt att acceptera.
De gånger vi setts ute efter denna dumpning har han varit som fastklistrad och vägrat släppa taget. -Ska vi inte försöka igen? -Vad har du att förlora på det? -Det kan ju bara bli bättre än sist. -Jag har ju lite att kompensera för. -Kan jag inte få en andra chans? yada yada yada...
Det som pojken anser att han ska kompensera för är det faktum att den gången vi skulle till att ha sex (att det överhuvudtaget kom så långt övergår mitt förstånd) så somnade han...

Jepp. Han somnade...

Men tack för den du...

Det, kombinerat med att han är en något ung (eller ja, yngre än jag) mes och ser ut som en amerikansk truckdriver med för långt hår, får mig inte direkt sugen på att "försöka igen".

Försöka vad igen förihelvete?

Igår stötte vi så på varandra igen. För första gången på mycket länge.
Han hade fortfarande inte klippt sig, jobbar seriöst på en lejonman men det blir bara ack så FEL.

Alltså fick jag genast ett plåster. Kom på att jag hade sett honom tidigare på kvällen men totalt ignorerat alla hans försök till kontakt eftersom jag helt enkelt förträngt honom och tyckte att muppen med hästsvans och vit skjorta såg just ... muppig ut.

Och så var det det där med att alltid vilja vara snäll, eller iaf artig, som ledde till att när han väl tog kontakt kunde jag inte bara rusa därifrån vilket jag nu såhär bakefter önskat att jag gjort.

-Ja ja hej hej allt bra? Tyckte jag.

Och svaret jag fick tillbaka...

-Ska vi inte prata lite du och jag? Va? ska du inte följa med hem till mig? Vi har ju lite att ta igen liksom. Jag har egen lägenhet nu. Du det där med att jag somnade sist, jag hade ju faktiskt varit vaken i 3 dygn och ja det var ju inte så konstigt då ju. And so on and so on...

Här någonstans tar han ett bestämt grepp om min hand och drar iväg mig från dansgolvet för att prata...

-Jag svarade redan från början med ett vänligt men bestämt nej det ska vi inte.

-Ja men varför inte?

-För att jag inte vill.

-Varför inte det?

-För att det bara är så. Kan inte du bara ta det?

-Nej.

-Är jag den enda flicka som någonsin nobbat dig eller?

-Ja typ.

-Då tycker jag du ska ta det här tillfället i akt och öva dig på att ta detta nederlag.

-Men varför vill du inte?

-För att det bara är så.

-Ja men jag har ju lite att kompensera för liksom.

-Du... Innebär inte det en fantastisk prestationsångest?

-Nejdå...

-Nej eller hur...

-Men varför vill du inte?

-För jag vill bara inte. Lär dig ta ett nej.

Jag har redan flera gånger försökt gå därifrån men han har fångat upp mig och hållit i mig men till slut lyckas jag slita mig loss och ta mig tillbaka till dansgolvet igen.

Det tar ungefär 4 minuter så är han där igen.

-Nej jag vill inte. Låt mig vara.

-Varför inte?

Och så samma runda igen men den här gången går jag i försvarsposition och flyttar mig direkt han kommer nära.

Jag tror nog detta upprepades ungefär 5 gånger. Jag flyr och han kommer efter. Jag passerar samma människor gång på gång och de börjar titta lite nyfiket på det märkliga spelet som pågår.

Jag önskar jag varit bättre på att tappa besinningen. Jag skulle kanske haft bättre lycka om jag började veva vilt med armarna och skrika men jag är dålig på sånt.

Sista gången han kom i fatt mig kände jag på fullaste allvar paniken i bröstet.

Jag kände mig jagad och det är något av det värsta jag vet.

På sista försöket gav han upp ganska snabbt men jag var farligt nära tårarna. Denna hemska vanmakt att känna att man inte får bestämma själv. Att inte kunna komma undan.

Att han inte fattade. Vad fan är så jävla svårt med ett nej?
Och varför i helvete tappade jag inte bara humöret och svor och bad honom åka till varmare trakter?
Måste fan sluta vara vänlig mot folk som förbrukat sitt snällkonto hos mig...

Tar igen det lite nu istället med ett rungande.

Erik... din lille fjant... DRA ÅT HELVETE!



*Började skriva i söndags men hann inte färdigt...