Om att inte vara som andra...

Så.
Nu är hon mönstrad...

Insidan av solariet skulle ju bara provas igen...
15min den här gången "VI HAR BYTT RÖR sola med omdöme" sa skylten.
Varmt och gott var det och snöa ute gjorde det. Det gör det förresten fortfarande och jag tycker det är helt ljuvligt.
Så nu efter idogt peelande och skrubbande för att få bort läskig solariesvett kan jag ju då konstatera att jag inte är som andra.
Jag kommer med eget mönster. Och nu talar jag inte tatueringar, scaring eller annat jox utan mönstrad hud á naturel (eller nästan då).

Bikinimönstret från i somras verkar vara svårt att sola bort tydligen så det kan fortfarande urskiljas.
Ränderna på ryggen kvarstår, nu ännu mer synliga, och huden mellan dem är märkbart mörkare än den på sidfläsket...
Den där ruskigt fina lilla fyrkanten man får, där ryggraden/svanskotan/bäckenet/ellervaddetnuär sticker ut precis, vid ändan är rart rosa.
Nu har jag då även ådragit mig (ja vad ska man kalla det?) skinkveck...
Nu visar jag ju inte rumpan naken för någon så väldans ofta så det kan väl eg kvitta men jag skrattade gott åt det i solariehytten och varje gång jag påminner mig själv om det hela, för det ser ganska komiskt ut.
Gravitationen tillsamman med min lite otränade rumpa gjorde här slag i saken och kombinerade sig så att det bidde ett litet veck precis där skinkan slutar.
Och ja... Där huden veckar sig skiner ju aldrig solen... Om man så säger...

Syns väl kanske inte så mycket när jag står stilla men skulle jag av någon märklig anledning få för mig att röra rumpan framför någon får jag se till att ha den täckt om jag ska klara mig från att behöva återuppliva vederbörande efter skrattattack.