Det sägs att all kommunikation är bra... men det vete fan. Kan man inte uttrycka sig med nån reda bör man ibland helt enkelt ge fan i det. Jag har nog sagt det förr men just nu känns det åter igen vansinnigt påtagligt. Har man någonting man vill få sagt så ska man självklart säga det men ibland ska man kanske hålla käften ändå. Vad vet jag? Har nu hamnat i en situation där det inte egentligen ges någon väg tillbaka. Men varför ska man gå bakåt? Kanske för att man rusat...
Jag har som vanligt ingen aning om vad jag vill få sagt med detta därför får det vara svart.
Alla e vi vrickade på vårt alldeles egna rara lilla vis, men mina vrickningar blir mer och mer uppenbara och jag får väl säga att jag ( väl kanske visst blir lite klokare på mig själv) blir förvånad över hur jag reagerar och känner och just nu vet jag varken bak eller fram.